Det är bara att bryta ihop och gå vidare -<--<--@

Idag har jag då trotsat min rädsla och suttit upp på Kozac, som var klippan själv.  Precis det jag behövde.
För det är just när jag ska sitta upp som skräcken kommer över mig, men efter en bra stund så vågade jag äntligen kasta över benet och sedan säga till Kozac att vi kunde börja gå.
Hjärtat var inte att leka med, det var på väg ut genom bröstkorgen.
Efter två varv på lilla gärdet kände jag att jag skulle sluta medans det gick bra.
Så det gjorde jag, och gud vad stolt jag är nu.
Jag klarade det!!!!
Känns så fånigt jag har ridit i hela mitt liv och nu är jag livrädd.
Men nu ska rädslan bekämpas, det måste den.
Har ju nu en häst att hålla igång.

Tänkte försöka lägga upp några filmer om jag klarar av det hehe